Krönika: Att älska utan förväntingar

Vi förväntar oss att våran partner ska göra oss lyckliga, vi förväntar oss att våra vänner ska göra oss lyckliga. Vi förväntar oss att vårt jobb och samhälle ska göra oss lyckliga. Men vad händer om vi tar bort alla förväntningar?

Det är ett ganska stort krav att lägga i någon annans händer. Att han eller hon ska göra oss lyckliga. I en relation vill många vara det absolut viktigaste för ens partner. Vi vill att hen ska vilja vara med oss mest, vi vill att hen ska älska oss mest, vi vill att våran partner ska tycka att vi är det viktigaste hen har. Jag talar inte för alla. Men för många. Jag talar till er som tänker "om hen gör det då hade vårt liv varit perfekt" "om jag kommer in på den linjen, då börjar mitt liv" "När jag får det rätta jobbet, då kommer jag vara lycklig". Jag har dom tankarna. Om jag kommer in på journalistlinjen, då börjar ett nytt kapitel. Om jag och M flyttar till en större lägenhet kommer allt bli mycket enklare. Om jag får bukt med Olivers träning, då kommer han bli den perfekta hunden. Ser ni?  Ingen av oss som har dessa sorters tankar tar vara på livet. Vi låter det passera framför våra ögon för att vi är för upptagna med att vänta. Vi väntar på att det rätta tillfället ska komma upp, på att han eller hon ska göra de rätta sakerna. Så att vi äntligen kan bli lyckliga. Jag vill flytta till en större lägenhet, för då kommer allting bli mycket bättre.

Men varför räcker det inte bara med att han eller hon älskar mig? Måste jag och M flytta till en större lägenhet för att våra liv ska bli bättre? Räcker det inte bara med att han älskar mig? Måste Oliver vara den perfekta hunden, räcker det inte bara med att jag älskar honom? Måste jag vara supersmal och supertränad, räcker det inte bara med att jag älskar mig själv? Måste du få jättemånga likes på din bild, räcker det inte med att du älskar den?

"Det är nästan omöjligt för samhället att uppfylla de krav vi ställer"

Att vi har dessa förväntningar på andra och på oss själva gör att vi gör det nästan omöjligt för han eller hon, samhället, jobbet eller oss själva att faktiskt uppfylla alla de krav vi ställer. Men om vi bara skulle vara nöjda med kärleken. Det låter klyschigt, men vad är finare än kärleken? M älskar mig över allt annat. Det vet jag mycket väl om. Det syns i hans prioriteringar, i hans sätt att vara, i hans ord och i hans handlingar. Räcker inte det för mig? Varför förväntar jag mig mer. Vill vi alltid ha mer? Den här texten kanske inte har någon betydelse för er som aldrig upplevt det jag försöker förklara. Men för mig som hade en tuff start i livet. Som inte litar på att livet verkligen vill mig väl. Var detta en rejäl tankeomställare.

Min  biologiska mamma, som lever med missbruk och psykisk ohälsa. Som gång på gång har gjort mig och mina syskon besvikna för att hon inte lyckats vara nykter, eller dyka upp på våra träffar. Har alltid, utan undantag avslutat våra telefonsamtal med att säga "jag älskar dig". Ibland har jag, i stridens hetta fnyst i telefonen och fräst tillbaka "du borde visa det någongång" slängt på luren och säckat ihop bredvid telefonen med tårarna rinnandes nedför ansiktet. Men att ställa dem kraven som jag har ställt på min mamma, som lever med en sjukdom som förhindrar henne att göra det hon verkligen vill göra. Som är att finnas där för oss. Det har gjort att hon aldrig har lyckats uppfylla dem. Vilket har resulterat i att jag, min storasyster och min storebror har slutat upp med att återigen bli besvikna. Men tänk om jag slutar ställa dem kraven på henne. Kommer jag vara nöjd med det faktum att hon faktiskt bara älskar mig? Att hon gör allt som hon kan för att visa det

"Du kan fortfarande förvänta dig saker av en relation"

Missförstå mig inte. Du ska fortfarande kunna förvänta dig vissa saker av en relation. Men när du ställer ett krav på någon, eller på dig själv. Försök tänka om det faktiskt inte bara räcker att man älskar och är älskad? Det låter kanske enkelt, men idag har vi alla otroligt höga krav och förväntningar. Vissa kanske förväntar sig att få en överraskningsfest på sin födelsedag, och blir besviken när ingen ordnat en. Men räcker det inte bara med att dina vänner och familj älskar dig? Måste dom visa det med en överraskningsfest? Förstår ni vart jag vill komma.

"En ordentlig tankeomställare"

Denna enorma tankeomställare fick jag av min syster igår. Hon ringde mig från Thailand på facetime och jag kände genast ett stort behov att bara berätta allt som har gjort att min tillvaro inte har varit problemfri. Jenny som precis håller på att läsa en bok som heter "A new earth"  förklarade direkt hur hon hade minskat kraven på sin man, på sina vänner och på sig själv med hjälp av det här tankesättet. Och att hon på så sätt blivit mycket lyckligare och har fått mer förståelse och kanske även tacksamhet för livet.  Jag hoppas och önskar djupt, att jag en dag också kan vara tacksam för livet. Att lita på att när något bra händer mig, så förtjänar jag det. Att allt bra för inte med sig något dåligt. Livet är och kommer alltid innehålla bra och dåliga stunder, kärlek och sorg. Men om du alltid är rädd för att bli sårad, eller rädd för att det inte blir som du har tänkt dig. Kommer du att missa stora delar av ditt liv där du bara hade kunnat njuta av stunden och inte oroa dig för vad morgondagen har att erbjuda.

Ni har alla säkert hört det här förut i andra ord eller kanske i samma, det har jag också. Men just nu fick jag höra det i precis rätt tillfälle. Och jag är oändligt tacksam över att jag är älskad av så många, och att jag älskar dem också. Jag skriver det igen. Vad är finare än kärleken?

Kram



Laddar